Dejta och oron bakom att dejta...

Jag varnar känsligare läsare på en gång, jag kommer ta upp saker ni inte visste om mig...saker jag hållit tyst om men jag är så less att hålla tyst nu. Det är min blogg...jag skriver vad jag vill, å nu säger jag den brutala sanningen om vad som hänt mig under dom senaste 8 åren. Det är få personer som vet om detta men jag ha inget att skämmas för.....

Att dejta nu jämfört med 20 år sedan är en jävla skillnad, dejting världen ha blivit helt annorlunda och seriösa sidor man trodde folk som va "seriös" på skulle vara finns inte. Nu handla det bara om att få ett snabbt ligg, ha inget med att dejta att göra utan knulla så många man kan på så kort tid som möjligt....

Vill jag ha sex går jag in på BC-Bodycontact, en sida för oss som bara söker sex å inget annat. Å ja...jag finns med där och ha gjort det länge. Jag är nymf, det är inget jag bara säger utan det är en verklighet för mig...vet du inte va det är kolla upp det!!! Det är ett hellvette å leva med, män kan konsten att säga att " jo men sex vill man ha ofta, jag älska sex" Alla älska sex tills dom helt plötsligt är med en nymf som är domina, kan säga dom blir lätt slutkörd på mer än ett sätt....

Men konstigt är att män på BC är mer seriösa än vad män är på Happypankake, Badoo, Tinder, på BC är dom oftast öppen med om dom är singel, vad dom gillar, vad dom söker/vill ha. Men på dom andra sidorna får man veta i efterhand att dom är gifta, sambos, särbos, förlovade eller va dom nu är. Det är ett rakt hellvette, vet Thess och jag ha suttit å bollat ideer, tankar å känslor och även hon fatta inte hur i hellvette jag kan ha sån otur jag får alltid tag i dom som är upptagen på något sätt. 
Man kan tycka är dom på en dejting sida bör dom väl vara singel men 9 av 10 är inte det =/ 

Jag träffat alla typer av män som bara finns, å nu kommer den brutala sanningen som nästan ingen vet så vill du scrolla gör det....
Jag gått igenom det mesta under 8 år, sådana saker du bara ser på film och tror aldrig händer i verkligheten. Jag blivit våldtagen 2 gånger+ försök till våldtäkt, misshandlad åtskilliga gånger, fått inbrott, mordförsök, olaga hot och på allt ha 3 stalkers som vägra lämna mig. Jag suttit mer på polis stationen än någon annan jag känner, ändå står jag upp....ändå fortsätter jag kämpa för att nån gång hitta någon som är rätt för mig. 
Bara för att vissa män är idioter behöver inte alla vara det va ??? 
Men jag börja tappa hoppet.....

Vissa män ha svårt när ett fruntimmer säger nej eller stopp, som han som bröt sig in hos mig och skulle våldta mig för enligt han förtjänade jag det !?! Hur kan man förtjäna något sådant ??? 

Så när jag säger jag vart till hellvettet och tillbaks är de inte en underdrift, när jag börja gå till psyk kunde jag knappt stå upp jag ville bara ta självmord..jag ville bort. Allt som byggts upp under så många år som jag aldrig tagit hand om...pratat om...växte till ett stort hål så de kändes som de höll på sluka mig hel. 
Även min första psykolog sa det att han förstod inte hur jag stod upp, hur jag klarat av allt under alla dessa år....vet inte själv hur jag klarade det. Jag ha så många minnesluckor där under några år, kollar på bilder och minns inget av de som hänt =( 

Jag alltså förlorat år av min sons uppväxt för hjärnan ha stängt det ute, kan inte ens börja förklara hur det känns. Psykologen säger att det är ett sätt för hjärnan att överleva, den stänger ute vissa saker för att läka sig själv och än läker jag.....

När jag började hos psyk för 4 år sedan, så ha jag kämpat med att må bättre, komma tillbaks till mitt gamla jag som jag vet förmodligen aldrig kommer hända, kämpa med självmordstankar, kämpa med att tycka om mig själv igen för är det en sak som detta fört med sig är det att misstro sig själv. Att man värdelös, finns ingen mening med att man ska leva och hjärnan snor allt som sägs till något negativt. Att lära mig lita på män igen, alla är inte lika onda...men också lära mig att räcka fram en hand och be om hjälp när det behövs...om det behövs...inte va så stolt, att våga faktiskt be om hjälp när man behöver det och de....ligger långt inne!!!!

Jag kämpar varje dag, vill ha mitt självförtroende tillbaks!!!

Varför jag säger allt detta nu, hur jag kan gå ut med det ha inget med att jag söker sympati. Detta har hänt mig, jag få leva med det för resten av mitt liv. Jag be om förståelse att när jag mår dåligt finns en jävligt bra förklaring, att när jag ha mina panik ångest attacker finns en anledning, att jag skriver negativa saker är inte för att så alla kolla på mig å säga " å kolla, hon som det är så synd om" Det är inte därför jag skriver...jag skriver för att lätta på den ångest, den ångan som finns inom mig för att jag INTE ska trilla ned igen. Jag vill inte ned till de svarta hålet igen för denna gång vet jag inte om jag orka komma upp igen....jag va stark en gång...be mig inte va det igen!

Hur säger man till sina föräldrar "Hej, jag blivit våldtagen och slagen" hur säger man det till sina bröder, sina brors barn, vänner, släkt...ska man bara hålla det inombords å hoppas det ska gå över ? Det är en fruktansvärd känsla att hålla allt inom sig och bara låtsas som allt är ok....
Det är 4 personer som vet vad jag gått igenom....4....ingen fler...jag vet jag är inte ensam men gudarna ska veta jag känner mig HELT ensam, jag gråter i ensamhet för att folk inte ska se, jag får raseriutbrott i ensamhet för ingen ska se, jag låser in mig så mycket jag kan för ingen ska se men samtidigt är jag så less att gömma mig för något jag inte kan rå på...för något som INTE är mitt fel!!!!

Man ska väl ändå kunna träffa en man utan att tro dom ska misshandla eller våldta en ??? 

Så att dejta för mig är svårt, man ha alltid där bak i skallen att.....våga man ? Han kanske kommer slå mig eller våldta en eller...ja...vad som nu må tänkas hända. 
Men jag vill juh hitta någon precis som alla andra, nån att leva med. Dela vardagen, prata om vad som hänt under dagen, bolla ideer...krama, pussa...bara kolla på och känna hur man smälter varje gång man ser han le för man vet detta är en man som faktiskt älska mig än om jag ha många fel och brister. 

Så nu när jag äntligen hittat en seriös man, som det klicka jätte bra med....skratta, kramas, massa pussar och de kändes faktiskt helt perfekt. Efter man träffat upptagna idioter så va detta en skänk från ovan, han lyssnar han dömer inte och han faktiskt gilla mig ÄN fast han vet mina brister.....trodde jag....
Men när man sedan får ett samtal att det går för fort fram, han måste känna efter vad han känner....klumpen kom i magen och tårarna börja rinna för jag vet så mycket väl vad det betyder. Det byter jag känner inte samma som du tyvärr bara man säger det på ett snällare sätt....
Det är som att säga " det är inte du det är jag"...jojo...vi ha nog alla hört den och sagt den själv eller hur ?!?! 

Nu tänker ni ja men det är bara kärleksbekymmer Kiwi de kommer andra, jo absolut nog kan de komma andra men de innebär jag måste öppna mig IGEN å IGEN å IGEN...där folk ska döma mig om å om igen. Jag vet inte om jag är dömd att leva ensam för resten av mitt liv....något evil måste jag gjort i mitt tidigare liv för att förtjäna detta ?!?!? 

Men jag va glad i två veckor i alla fall, all den härliga pirret i magen, leendet som inte kunde gå ned, saknaden, myset, närheten.....vist han ha inte sagt nej än men....vi alla vet vad det byter när man säger " jag vet inte vad jag känner"......

Det tog mig många timmar att skriva detta och många tårar, bläddra inte bara igenom och ryck på axlarna när ni läser...försök förstå vad man gå igenom och att det är en daglig kamp för mig. Det är mitt liv än hur länge jag må leva.....