Hade en akut tid idag hos min psykolog, det va våran överenskommelse då jag mått så dåligt nån vecka nu. Antingen måste jag komma på tider och dom sätter in fler tider per vecka eller lägga in mig, men jag kommer alltid på tider. Ha jag en psyk tid så far jag alltid dit, jag vet det hjälper mig än hur himla ont det gör.....låsa in mig, tjänar ingen på i mitt läge....
Idag bröt jag ihop helt hos henne, gråter himla sällan hos psykologer....gråter inte framför folk helt enkelt men nu kunde jag inte hålla mig. Allt bara brast, det är så himla mycket nu och vi gräver upp allt i mitt förflutna som jag gömt...vill inte komma ihåg...glömt....å de gör så satans ont när dom kommer fram.
Det är som att ha ett öppet sår och nån trycker ner fingret i såret, men jag vet också att de enda sättet att läka är att öppna mig....är att säga allt...är att låta allt de jag tryckt undan ska komma fram.
Därav hon tro mina blixt bilder som kommer framför ögonen, den fruktansvärda skräcken man känner när bilden blixtrar förbi och man fatta inte vad som är fel. Man börja verkligen tro man ha ett slaganfall eller epilepsi anfall av något slag för det är blixtrar som totalt förblindar en så köra bil eller liknande är förbjudet för mig. Att det där såret börjar nu öppnas så allt det jag gömt där under, allt jag varit så stark att gömma och glömma...nu börja komma till ytan....
Vi har kommit ändå en bra vit på vägen, jag lärt mig så mycket om mig själv jag inte viste...jag trodde bara jag va udda, korkad, lat...DUM....men de ligger så mycket annat bakom det hela. Om bara nån hade märkt när man va yngre att något inte helt står rätt till....
Vi jobba med att jag ska släppa kontrollen, kontrollen på just det där som jag håller gömt...låta det komma fram så vi kan bearbeta det hela...
Det är skönt att ha en psykolog som faktiskt....ser något, förstår och gör lite som jag säger. Hon följer min väg....
Jag håller på göra en helt ny väg att följa, jag gräver nytt...istället för att följa den som redan är uppbyggd som helt klart inte funkar för mig så gräver vi nytt. Och istället för att hon ska gå först....å jag följa, så gör vi tvärt om....jag gräver och hon ger mig bara några tips på hur jag ska klara av och komma rätt. Men själva arbetet...är det jag som gör....
Hon vet också att pressa mig är de dummaste man gör, jag måste få ta allt i min takt...min tid...annars sluter jag mig som en mussla igen. Därav jag också skriver nu, de gör skitont att skriva och gråt attackerna kommer om vart annat. Men de hjälper mig...det är som att rita en karta så jag vet hur jag ska gräva....det är en del av mitt 1-2-3 steg....
Är himla glad för er som läser..följer mig, jag jobbar verkligen på att må bättre, bli bättre men de känns som det är så långt bort....de känns som att gå genom sump mark, man flyter just så pass och minsta lilla tryck så försvinner man under....
Jag missförstår folk...hela tiden, vi prata samma språk, jag hör vad dom säger...jag förstår vad dom säger men ÄNDÅ blir det missförstånd i skallen. Även att andra missförstår mig....vilket vi nu fattar är något som faktiskt även min son har..."Förståelsesvårigheter" ...
Det hör till dyslexin, text, tal, förståelse....talet klarar jag galant och texten ha jag jobbat upp i tre år på komvux men förståelsen ha ingen snappat upp....från nu......
Det är något man föds med, hade man sett det tidigare hade jag kunnat jobba med det som barn men nu...är jag 40 år gammal å nu....fatta dom att det är juh det jag har. Så jag ha en massa jobb nu framför mig för att ..."lära om"....det är som att lära sig gå på nytt....
På ett vis skönt att kunna få papper, bekräftat...på vad man ha. Man känner sig inte lika jävla korkad som jag känt mig hela mitt liv. För jag ha verkligen känt mig så urbota dum, ha faan till och med haft lärare som sagt man va för "korkad" för att fatta bättre.....nu vet jag, det är inte jag som är korkad. Jag ha något, men det går att jobba med...
Det är inte för man vill ha något att skylla på ...för mig är det viktigt att veta vad jag ha så att jag i min tur ska veta hur jag ska kunna lägga upp, vad jag ska kunna jobba med...för att bli bättre. Om du blir kallad korkad hela ditt liv av lärare, så kallade vänner, pojkvänner...tillslut börja man tro på det. Men nu ha jag svart på vitt att jag är inte korkad...jag har handikapp, men de innebär inte jag är handikappad eller korkad...jag ha något jag kan jobba med!!!!
Men jag är orolig, kommer jag orka, Mount Everest är faan litet mot för de berget jag måste upp för =(
Så jag fick läxa....mitt 1-2-3 jag måste ha, tänka på om jag sjunker så lågt att jag är på väg att ta mitt eget liv.....måste jag göra allt för att snappa mig ur den dimman jag då är i....
1. Ha en vän man kan ringa dag som natt när jag känner att ...nu jävlar är jag nära att sjunka igen det är akut. Den personen måste i sin tur få mig tänka annorlunda, tänka på annat sätt...måste få mig ur dimman så jag kan börja tänka normalt igen. Det är som en ful person...du måste få honom/henne nykter för hon ska kunna se saker normalt igen....de måste min vän kunna göra....
Det sätter krav på denna vän....de är ett ansvar, det är mycket att BE av en vän =( Och jag som aldrig kan BE om något hur faan ska jag kunna be en vän.....hjälpa mig =(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar