...låter så himla lätt va, bara skriv vad du känner som om det inte vore svårt alls. Ungefär som att tugga, gå, prata...bara skriv vad du känner, vad du behöver få ur dig....
Fick ett mentalt sammanbrott ikväll.....sjönk ihop på golvet som att benen inte bar mig, börja tokgråta och allt kändes bara svart. Det är fortfarande svart och jag kan inte sluta skaka....
En sanning, fakta...kom ifatt mig, något som jag förträngt kom ikapp mig och de skar mig så jävla hårt jag slutade andas å bara föll ihop....om jag bara kunde sett detta från början, varför kunde jag inte sett sanningen från början..... accepterat den å gått vidare, nu kom den ikapp mig å satan så ont de gjorde.
Jag fatta nu vad jag förlorat...
De kommer mer ofta nu..panikerna, ångesten, febern, hjärtklappningarna. Jag ha klarat mig undan allt så länge men nu kommer det bara mera, bara hårdare, mer intensiv och inget jag gör kan lätta det.
Bara att rida ut vågen säger Psyk, det kommer va så här ett tag tills dom är klar med mig =(
Jag va så nära att göra något....så fruktansvärt nära, när du sitter med skalpellen mot handleden och verkligen bara vill trycka den genom huden, så enkelt när den är så vass, genom senorna och bara vänta på att få blöda till döds då mår man inte bra. De enda man hör i skallen är två röster, en som säger gör det, gör det...du förtjänar ändå inte att leva, du är bara en börda, korkad, slyna, hora, duger till sex men annars är de ingen som vill ta i dig. Medans den andra rösten skriker åt mig att lägga bort skalpellen.....sluta, ring, be om hjälp, folk bryr sig, du ha vänner, du ha din son.....VAKNA KIWI!!!!
Denna gång vakna jag till, ringde psyk direkt och pratat, jag kommer få dessa attacker när jag inte gör mig av med det som bubblar upp i mig. Men ha så svårt att prata med folk om vad jag känner, varför jag känner som jag gör....när alla bara dömer en för vad man känner när man ändå inte fatta VARFÖR man känner som man känner !??!
Skriver inte för folk ska bli rädda, skriver inte för folk ska tycka synd om mig.....skriver för jag måste, enda sättet för mig att tömma hjärnan är att skriva, att prata med någon....
Jag går inte timmar från att prata med nån, de kan gå vecka/veckor utan jag prata med nån och det tag på mig, då jag ha en bägare som bubblar över om jag inte får prata. Men vem ska man prata med som INTE dömer en, en som lyssnar å inte sprider vidare, en som ....jag kan lägga över min börda på =(
Jag vill inte va en börda så jag håller käft....
Ni tycker jag lättar mig här ?
De är inte ens att skrapa på ytan kan jag lova, inte ens psyk vet allt...som händer, ha hänt....å som börja komma tillbaks. Minnen jag ha glömt av saker som hänt när man va yngre....de börja komma tillbaks.
Så börjar min skalle och fundera vem faan orka lyssna på mina problem, vem orka finnas där för mig, vem i ALLSIN DAR HA JAG!!!???!!!! Vet ni hur jävligt ensam man känner sig när man är singel och bor långt från sin familj, släkt.....
Så många som säger jo men det är bara att ringa...när då...mitt i natten när psyket rasar...å den andra personen ska jobba ?? jo men de blir dom säkert glad över, eller ska jag ringa den personen som har barn och inte kan va ensam två sekunder så man kan koncentrera sig på att prata...jo men de funka väl ypperligt. Eller ska jag ringa den vännen som hata telefoner så jag ska utsätta henne för något hon hata, ja men de är en himla bra vän jag är då .
Jag ha många....jag säkert kan ringa till, när det passa dom. Dom ha liv, jobb, barn, familj.....alla är låsta med sitt så varför ska jag komma dragandes med mina problem på dom och när i allsin dar ha dom tid att prata ? =(
De enda jag kan göra är att hoppas panik attakerna ska avta, försvinna lite...och att nästa gång jag försvinner in i dimman....jag gör rätt val.....va faan äre som händer med min hjärna, med mig ? =(
Förlåt för mitt beteende, du ha de bättre utan mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar