Jag är så sjukt less att känna så här, så less att inte kunna sova att inte kunna va glad mer än några minuter. Att överanalysera allt, inte kunna lita på folk, att känna som allt negativt som sägs är om mig. För jag lova äre något positivt så tar jag inte åt mig....
En vanlig person läser något på facebook och rycker på axlarna, de bryr sig inte för dom vet de negativa som skrev är inte om dom. Jag när jag se en vän/bekant skrivit något negativt så känner jag direkt...." oh shit, äre om mig..va ha jag nu gjort för fel. Ha jag gjort något för att såra" än fast jag innerst inne vet att NEJ, jag ha inte gjort något men de fastnar med mig. Så man går runt, grubblar, tänker, mår illa, gräver ned sig. Jag vill hitta den där off knappen och bara kunna stänga av alla sådana tankar, alla sådana känslor. Det dra energi från en och man blir verkligen nere, för något som inte ens handlar om mig ?!?!? Va äre för fel på min hjärna, varför ha den blivit så här.....
Vet jag ha många runt mig som bryr sig, många som är mån om att jag ska må bra. Dom säger mig sanningen än om de må göra ont men jag hör hellre sanningen än att gå runt och undra varför. Jag ha alltid haft lätt för att få kompisar och trivts bäst med manliga då dom ha sjukt mycke mindre drama än en massa kvinnor...de är som ett höns hus och den miljön trivs jag absolut inte i. Jag ha så sjukt svårt att lita på kvinnor överlag, ha hänt allt för mycket i mitt liv med knivar i ryggen och lögner som sprids överallt.....Jag är inte den kvinnan jag va för 10 år sedan...inte ens för 5 år sedan...jag förändrats brutalt och de går snabbt =/ Även jag ser skillnaden och börja bli orolig.....medans psyk kan inget göra, jag står i kö å få vänta tills jag får min kallelse. De kan inte medicinera mig då jag reagerat så starkt på medicinen jag fick..ja vart arg...våldsam så dom våga inte ge nån ny fråns dom fått en säker fastdom om vad jag faktiskt har och inte har. Så jag står stilla...mår as kasst, inte alla dar...nej nej....jag ha mina bra dagar helt klart. Men nu är en depp igen och dom är så jobbiga att bära de ....de....ja kan inte ens förklara sig. Dom enda som faktiskt kan förstå är dom som själva vart deprimerad...dom vet hur jävulst jobbigt det är. Å man få kämpa så in i hellvette för att komma ur den, om å om å om igen...
En av dom jobbigaste sakerna är svartsjukan, jag ha aldrig vart en sån person som är svartsjuk av mig men nu är den brutal. Den gör att min hjärna går dagen runt, man kan inte fokusera alls å en dålig dag som denna gör att man känner sig helt ensam i hela världen. Minsta lilla jag märker något sänker de mig helt å jag vill inte va den som klaga eller gnäller eller så vidare. Därav jag ha min blogg, jag måste få ventilera mig om saker som käkar upp mig. Om jag inte svarar i mobilen, om jag inte svara på mess, om jag inte vill umgås så är det inte på grund av dig....det är på grund av mig. Jag är trasig och måste försöka laga mig själv, både för min skull och för min sons skull. Jag blivit så anti social de är hemskt, men ni måste ge mig tid. Så är det en dag jag inte vill prata....bara acceptera det, jag kommer svara den dagen jag mår bättre.
Kram för ni finns alla mina vänner....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar