Psykolog tid....

Igår hade jag psykolog tid, efter en sån timmes prat kan jag lova hela jag är död på så många sätt. Saker kommer upp som jag inte ens visste stämde, då man känt sig dum, korkad och helt enkelt bara en stor jävla idiot för att jag tänker som jag gör, för jag agerar som jag gör... å sedan få svar att

"du är inte dum, du har de å de å de å därför reagerar du som du gör, det är helt naturligt för nån som har det att reagera som du gör det gör dig inte dum på något sätt bara lite annorlunda och annorlunda är inge fel att va"

De är inte så att detta bara hände mig, bara "poff" från de blå utan många saker kommer från barn domen. Jag gnäller inte å säger min barndom va så jobbig eller så orättvis eller något sådant. Jag haft en jätte bra uppväxt med härlig familj, många vänner och mycket skratt. Ha sluppit alkohol, narkotika, slag, allt....men de finns saker som om man visste de när man va liten kanske man kunde fått hjälp. Kanske man inte behövt känna sig värdelös, otillräcklig, korkad, o allmänbildad, lat, osocial, konstig på så många sätt.....

Jag fick igår diagnosen Autism, ADD, Depression m.fl, de är inte så konstigt jag mår som jag mår. Frågan är mer var börja man nysta för att lösa upp knuten så jag kan hitta mig själv !??!

Känner mig lättad men samtidigt tungt att få en diagnos, de innebär att jag är inte korkad, jag är inte dum men jag ha något som jag måste brottas med förmodligen resten av mitt liv. Kan inte bota det men kan hålla det i chack å på så vis kunna hitta mig igen....

Några av dom sakerna som faktiskt känns skönt att få förklarat är Autism, när jag ser tillbaks till barndomen. Min familj ä social och älska att umgås med andra men jag ha gärna dragit mig tillbaka, jag gärna farit till sommarstugan för att va helt själv ute i ingenmandsland för då må jag som bäst, att få va ensam, de enda jag behöver är att veta man är saknad och älskad av nån så kan jag leva själv. Att träffa andra tar så fruktansvärt av min energi de är inte ens kul, jag kan va död flera dagar efteråt bara för man gick på stan några timmar.

Jag vet min familj ha aldrig förstått mig när de gäller att jag inte vill vad med folk jämt, när jag vart i sommarstugan med nått ex så ha alltid familjemedlemmar kommit med barn. Ja men självklart vill man umgås med familjen när man liks är hemma men inte på så sätt, jag ha alltid haft panik, mått dåligt, viljat bara låsa dörren och inte viljat ha inne nån alls. Men då ha man mer fått en stämpel man är självisk och konstig för alla vill väl vara med familjen ???

Jag älska min familj, än hur stor den är, än hur knäppa dom må va men de är tungt. Jag är borta månader, år, i stöten så när jag kommer hem och de är en miljon nya intryck ta det så mycke på mig jag vill bara gräva ned mig helt. Jag kämpar varje minut för att orka med, jag vill träffas men på mina vilkor när jag orka....

Och där kommer Autismen in igen....mina villkor. En sak med Autism är att jag måste ha ORDNING och reda, klara inte av förändringar, jag måste ha de på mitt sätt annars mår jag absolut inge bra. Där small det riktigt den dagen min mamma sa att mitt brors barn kommer ta över huset där jag är uppfödd och uppväxt för dom kommer bo i sommarstugan hädan efter. Jag visste de innerst inne men aldrig tagit in de från de va klart....alla andra tog de jätte bra men jag small rakt in i en bergvägg och grät flera månader. Inte för att man förlora huset på så vis då jag vet att jag kan alltid komma å hälsa på hos Marianne och Mattias plus småttingarna utan för min säkerhet försvann, vart som att dra bort mattan under mina fötter. Jag förvänta mig inte att nån ska förstå alls....

Mitt hus i Nysele där jag är uppfödd och uppväxt ha vart min säkerhet, än hur jävligt de går i mitt liv kan jag alltid komma hem, till mitt rum till min säkerhet. Nu försvann den, min snuttefilt försvann helt.
I sommarstugan är det svårt att va också, inte för jag inte gilla att umgås med min mamma och pappa utan för att jag ha ingenstans jag kan gå för att bara va för mig själv och andas utan jag är i mitten av alla. Det är nog ingen som ser hur jag mår när jag är där men jag ha blåningar på mitt ben, sår vid magen för jag sitter å nyper mig själv för att inte gråta, för att inte bryta ihop, för att inte visa hur jag faktiskt mår. Det är så tufft att sakna sin familj så mycket att när man sedan ses känns de som att köra in i en bergvägg i 300 knyck, dom vet inget om mitt liv, dom vet inte hur jag mår, dom vet inte va jag kämpar med varje dag för att håller mig flytandes och för att dom inte ska mista sin dotter, sin syster, sin faster. Å de är verkligen inge skitsnack eller sympati sökning.....detta är hur jag mår, antingen få man acceptera mig med alla mina brister eller kapa bandet med mig helt!

När jag nu försökt att komma hem ha jag hört för mig om nån ha en sommarstuga jag kan bo i, eller en husvagn eller dyligt än fast mamma och pappa tycker jag kan bo inne med dom......ni måste förstå mig, ni måste förstå varför. De är inte för jag ska va jobbig det är för att jag ska må bra.....
Å samtidigt så ska man våga fråga, jag är inte den som ber om hjälp, jag är inte den som frågar, jag är inte den som ....som.....jag vill inte va till besvär!