Ett år sedan sist.....

Idag för exakt ett år sedan va mitt sista blogg inlägg, sedan dess ha jag varken haft tid eller ork att skriva något. Som så många vet ha jag inte mått bra, absolut inte bra. Men de inte allt för många vet är att jag inte mått bra på 2-3 år, jag mått psykiskt och fysiskt dåligt så länge men inte sagt något. Jag ha alltid byggt upp en fasad och lett mot alla som man mött bara för dom inte ska se hur man faktiskt må, jag ha inte viljat visa mig "svag" jag ha inte viljat va den som be om hjälp och stöd utan jag vill kunna klara mig själv. 

Men nu ser det annorlunda ut, efter nästan två år med psykiatri  från två underbara psykologer mår jag faktiskt bättre, lååååångt från återställd men jag må bättre. Dom ha båda fått upp ögonen på mig att man ä inte svag för man ber om hjälp, de är en styrka att be om hjälp. De är en styrka att kunna erkänna man man mår dåligt, man behöver hjälp, man gör fel men de är ok. Att fela är ingen svaghet, bara ställ dig upp borsta av dig och försök igen du är inte mer än mänsklig.

Jag nådde botten, jag tänkte ta mitt liv, jag ville verkligen bara försvinna och aldrig mer vakna. Men de va en som fick mig stanna kvar....min son, mitt hjärta mitt allt!!! 

Har svårt att skriva detta då jag börja gråta direkt man skriver, för jag vet hur nära jag va att göra min son föräldra lös, att göra så han aldrig skulle få träffa sin mamma igen. De smärtar mig att veta jag va så långt nere, att jag mådde så dåligt men de ha också fått min hjärna att vakna upp. Nu kämpar jag både för honom och för mig, han är värd allt man någonsin kan ge honom, han är värd att ha sin mamma vid liv....

Vet jag kommer få folk att reagera om varför man skriver så här.....varför inte ?? Jag skriver vad jag känner, vad jag tycker, vad jag vill och känner nu att jag verkligen inte bry mig vad andra tycker. Varför ska man bara prata om de positiva i livet och faktiskt inte om dom negativa sakerna som också händer. För mig är det så att de positiva som händer i ens liv kanske inte behöver hållas fram i ljuset utan ....prata/skriva om de negativa så man få ur sig det, inte stänga inne, inte hålla inne med allt bara för allt ska se "gullli gull" ut. Jag är den jag är, jag kämpar med mina demoner, mina fobier, min hjärna som aldrig sluta snurra exakt varje dag. Ett sätt för mig är att ventilera mig via skrift, så nu åter igen ta jag upp bloggen för att få skriva av mig. Kommer både va roliga saker men även tyngre saker som plågar mig....vem som läser....ja....den som vill helt enkelt....
Tanken är inte den att en miljon ska läsa, tanken är att min hjärna ska tömmas å jag ska må bättre....

Mina vänner som känt mig sedan många år tillbaks känner inte igen mig idag, skrattar inte allt för ofta, ha ingen energi alls, tänker bäcksvart på allt finns inget ljus. Den där skämtsamma, roliga, lekfulla, perversa Kiwi finns inte helt där längre, jag kommer bara fram dagar jag mår bra på....annars är jag som bortblåst...det är tråkigt, vill hitta mig själv igen!!!

* Ett år ha gått, ojojoj....de ha hänt mycke kan jag lova på ett år. Jag å Pelle ha gått ifrån varandra så vi ha delad vårdnad men Pelle är min bästa vän och min sons far så vi ha kontakt nästan varje dag. Han ha alltid funnits där för mig och hjälpt och stöttat så mycket han kunnat och de ha verkligen vart guld värt, jag ha aldrig kunnat gå genom detta själv.
* De vart en massa bråk med strul med ekonomin i flera månader så jag står på vräknings listan, hoppas att jag inte kommer bli vräkt då det inte ens är mitt fel detta har hänt men de blir jag som drabbas. Om jag skulle bli vräkt vet jag inte vad som händer....våga inte ens tänka på de för jag mår bara sämre av tanken...
* Har under detta år sett vilka ens verkliga vänner är och vilka som bara ljuger å skvallrar om en om saker dom inte ha en aning om utan dom hitta på sin egen jävla fantasi bild som gör att de blir mer skit för mig....
* Spelar fortfarande wow men i en ny guild på en ny server och jag älska folket där, helt underbara människor som få mig skratta...något jag ha svårt att göra idag sedan jag hamnade ned i de svarta hålet...
* Både jag och Pelle ha hittat en ny så lite glädje i de svarta är det faktiskt, Pelle hittat sin Thess som finns här i övik men självfallet gatt jag hitta nån som bor 38 mil från mig...mena varför göra lätt för sig själv när man kan göra det svårt ?!?!  =) Min Jonny, må bo långt borta å sakna han som gnu men älska han lika mycke för de och är så glad jag kan va HELT öppen med honom om allt....du ä guld värd gubben min!! <3
* Leo prata mycke bättre och jag se för varje vecka hur han växer som person, gud min lilla lill skrutt börja bli en stor skrutt =)

Så, de va lite om vad som händer i mitt liv.....känns redan med tomt i skallen, skön känsla att den där myggan där inne sluta surra för han ä jävligt enerverande och suger min ork. Fundera på att vräka han då han aldrig betalar hyra men han sitter som fast, dock så liiiiiite lite i taget får jag ut bit för bit av han så snart är det bara skelett delar kvar där inne =)

Kram på er alla som orka läsa =)